Utbildad i grundläggande livsmedelshygien, japp

Ja läs rubriken då vafan. Jo den här månaden har jag roat mig med en kurs hos Anticimex och i onsdags förra veckan var det PROV. TENTA. Nä inte så seriöst kanske, man fick väl en fem minuter på sig att fylla i ett papper med lite frågor. Men guu vad jag fick ångest över det, jag som inte kan ta in information riktigt, nu hetsläste jag allt material kvällen innan tills jag blev trött och tänkte att no problems kan ju läsa på bussen dit så glömde jag såklart materialet hemma, inga konstigheter. Men sen skrev jag provjäveln och ville ändra varje svar eller bara smyga därifrån men det gjorde jag såklart inte pga är en normal person, lämnade in det istället och hade alla rätt och var bäst i klassen, och då var nog jag den där som hade minst nytta av utbildningen då jag mest sitter vid min dator och myser på jobbet, vilket gör att jag drar slutsatsen att det var fel på dom andra och inte jag som var bra, låter tryggast så.

En tjej inledde lektionen med att ba ”ja jo vi öppnar ju vårt café i morgon, får vi göra det här och det här och så här osv osv osv?” Ja det var ju helt klart vad vi betalat för, att få lyssna på nån dåre som dan innan öppning tänkte att det var ett bra tillfälle att ta reda på en massa lagar och regler. Men jo det var då som jag kände att jag faktiskt inte var ett dugg intresserad av att lyssna på det så jag började direkt tänka på djur i roliga hattar och clowner som cyklar på enhjulingar och får tårtor i ansiktet, vilket är ungefär vad som brukar hända i min lilla hjärna när jag försöker läsa en bok eller bara en text som inte ryms på liten yta i en normal tidning. Vilket också hände upprepade gånger när jag försökte ta in informationen hemma kvällen innan.

Annars var det en salig blandning av restaurangägare och kockar och chefer för exklusiva glassföretag och lite sånt. Skulle få ett diplom också men har inte fått det än, så jag antar att hon bara drev med att jag var bäst i klassen och allt det där, antar att dom kommer skicka en .gif med en hand som ger mig en örfil eller nåt.

It’s no surprise to me that you’re classless, clever and free

Såg ett fett intressant program på nian nyss. Så här ståre:

Louis Theroux: Superhäktet
Brittisk dokumentärserie från 2011. Säsong 1. Avsnitt 1 av 2. Louis Theroux åker till Miami för att bli inlåst tillsammans med 6000 fångar i Miamis nya superhäkte. Mastodontfängelser är en ny trend i USA och faciliteterna fungerar som gigantiska häkten med över 100 000 fångar som vallas genom systemet varje år.

Det verkade sjukt intressant att gå runt där och snacka med mördare och diverse instabila människor. Men guu vad provocerad jag blev av vissa frågor, typ ”hur klarar man sig på ett sånt här ställe”. Ja det är väl inte direkt som att man har något val när man är där? Lika lite som man väljer att klara sig om man är med om en personlig tragedi i livet eller liknande. Det är ju bara att leva med skiten och hoppas att det löser sig, sen kan man ju bearbeta det på flera olika sätt och på så sätt påskynda den processen men likväl har man ju inget val annat än att leva med det. Vilket var ungefär det svar han fick, fast med lite mera ”nigga please” och sånt. Sen var ju vissa grejer bara konstiga, som när han hakade upp sig på att någon gillade att sova i under- och någon i överslafen. Försökte göra värsta grejen av att det var högre status och sova nederst när ena kille svarade att han trivdes med att sova överst, eller att han egentligen inte brydde sig iofs. Man ba jaha? Släpp det och inse att vissa inte bryr sig. Jag bryr mig inte om jag åker fram- eller baklänges i tåg men vissa gör det. Bra så. För att ta en lite haltande liknelse.

Hur som helst, vore faktiskt sjukt intressant att spendera nån vecka eller så på Hall eller nåt och göra en massa intervjuer. Får man göra sånt bara sådär? Kanske ska bli journalist eller nåt sånt först? Fast om det ska vara på det sättet orkar jag faktiskt inte. Undra om det finns någon Offsideliknande tidning om typ brott och straff som man kan frilansa för, det vore smutt.

Efter att ha varit förkyld och lite halvsjuk i typ en månad gick jag äntligen till min lokala vårdcentral i måndags, fick veta att jag hade halsfluss tackar som frågar. När jag satt och väntade på läkaren efter att ha anmält mig o.s.v. så kom jag på att jag har ju ett sånt där högkostnadsskyddshäfte som jag fick i samband med alla undersökningar i vintras, så när jag var klar och på väg ut (tänkte skita i det) så gick jag åt fel håll och hamnade vid receptionen ändå så då tänkte jag att jag kan ju fråga iaf, och jo det här var ett sånt besök som räknades in i det så då fick jag genast tillbaks 50 kr (av 200) plus att jag fick ett riktigt kort så nu är det ba å köra året ut, VIP-kort på stans, ja landets alla akuter och vårdmottagningar, mr no limit, sälja cykelhjälmen OSV OSV. Gott.

Nåt som är mindre härligt är att jag eftersom jag känt mig hängig varit hemma hela helgen och utöver vårdbesöket i måndags knappt varit utomhus sen i fredags, jo jag vet vad det har varit för väder under tiden inget tack för att du frågar. Känner att jag är helt utanför allting, ingen koll alls på omvärlden. I måndags när jag var och handlade tänkte jag att jag ändå skulle ha någon ordning här, eftersom jag ska ta Kåvenpenin tre gånger om dan och inte två timmar innan eller en timme efter måltider (eller om det var tvärtom) och liksom äta frukost tidigt och hinna med lunch och så för det är ju sånt vanliga människor gör. Så idag vaknade jag sjukt tidigt, typ halv sju och tänkte att jag kan ju lika gärna ta första tabletten nu men så gjorde jag inte det och vaknade strax efter 12 istället. Så nä idag blev det ingen lunch, bara lite rulltårta till eftermiddagsfikat. Ja jag har ju blivit pensionär nu, har åldrats tiotals år istället för dagar senaste veckan, inga konstigheter sånt som händer ibland. Kanske därför jag känner mig så arg just nu, allt är ungdomarnas fel.

Lite ADHD, lite Aladdin, lite Nolan Porter, lite vin, lite så

Min koncentrationsförmåga som alltid varit rätt risig är nere på ett all time low just nu. Kan inte koncentrera mig på något/någon längre än i ett par minuter och känner mig så rastlös samtidigt som jag inte vill göra någonting.

Jo jag har en sån fruktansvärd nu-eller-aldrig-känsla över nästa vecka och det känns som nu, det är nu det gäller, sista chansen, men sen känns det som att det kan bli ett sånt antiklimax, eller så blir det ingenting, eller så blir det sämre. Nä aldrig kan det bli bra. Det gör ont i bröstet och i själen och jag känner mig nostalgisk över typ fem helt olika livsskeden samtidigt. Förra sommaren, förra våren, förrförra året, fyra år sen, allt har liksom varit bra på nåt sätt samtidigt som det aldrig varit perfekt. En naiv jakt på något som inte finns, det enda jag vet är att det blir nog aldrig som jag vill.

Och just nu är alla i Berlin och Spanien hela tiden och jag vill åka dit och vara där jämnt, inte ha någon biljett hem. Ja det är lätt ett ställe som jag skulle kunna tänka mig att bo i, Berlin alltså. Tillsammans med typ varenda annan stad i världen förutom en, för det är en man inte kan fly i. Man måste fly. Måste bort. Iväg till något som inte är som det är nu. Jag vet inte alls.

Var inte ledsen Nolan Porter.

Nu ska jag fly verkligheten lite till.

En vaniljdröm

Tar verkligen det här med att drömma till en ny nivå just nu känner jag. I natt när jag försökte somna började jag drömma att jag försökte somna någon annanstans och började drömma på det stället. Sen vaknade jag ur den drömmen och försökte somna om, sen vaknade jag ur fejk-drömmen till vaket tillstånd och kände mig rätt så… ja jag vet inte.

Många drömmar senaste veckan har kretsat kring att jag försökt somna på andra ställen och börjat drömma i drömmarna. Fullt normalt antagligen, är väl sånt som händer alla tänker jag.

Äter ost, dricker brandy och roar mig med Wander. Först fick jag en sydkorean som såg sådär åt helvete tråkig ut, hela hans aura andades tristess men jag lyckades byta och fick nån tjej från Paris. Fick först like panik och ba jaha vad skriver man nu då? Sen kom vi fram till att vi båda gillade ost och bra musik så blev det soft igen. Sen skulle hon ut och rulla hatt (trodde jag) men var tillbaks två timmar senare och berättade att hon ätit pizza. Jaha liksom. Strax innan det hade vi berättat om vad vi gjorde och jag ba drog vad jag jobbade med och att jag har fri tillgång till handkräm osv. Hon kantrade med att hon pluggade juridik på någon flashig skola och sen räknade hon upp alla ställen hon varit på; ja det var en herrans massa och min kontring med Berlin och ett gäng gamla Sovjetstater stod sig rätt slätt för att uttrycka det milt.

Körde en till person och fick nån kakdåre från Brooklyn som ännu inte sagt något. Skickade iaf en bild på lite ost.

Ja, jag vet inte alls vad jag har skrivit om i dom senaste styckena. Låt oss enas kring att jag varit hemma sjuk idag, okej? Okej. Nästa vecka är det derby och det känns som alltid att liksom nu är det nu eller aldrig, den här gången måste alla verkligen dö osv. Det känns kul men samtidigt så galet mycket ångest. Måste smita tidigare från jobbet för att hinna bli aspackad innan fem, men det har jag ju klarat av utan problem tidigare så jag känner ingen oro inför detta faktum den här gången. Mental notering: Måste ta med mig en sjuk mängd Underberg. Måste komma ihåg att pilla ner detta i kalsongerna eller annat mysigt ställe i tid. HEJ.

Mach spaß

Jaha har drömt mardrömmar tre nätter i rad, det är rätt osoft. Vart tog harmonin vägen? Sen snorar jag som en annan efterbliven unge från dagis. Jaja det är väl så det ska vara nu, snor i hela sängen, kanske släpper till helgen eller nåt. Nä men känns riktigt osoft i halsen, kanske är pollen också? Var ju bara en tidsfråga innan den skulle kicka in. Räknar med laktos- och glutenintolerans inom en femårsperiod och längre fram kanske elöverkänslighet? Orka ha en muppig åkomma när man kan ha alla.

Gott med öl ikväll. Eller menar fotboll såklart. Måste börja spela på matcherna igen känner jag.

ÅH.

När jag kom hem från Skåne trodde jag att jag skulle ha den tristaste veckan i mannaminne men istället har jag haft så stört kul. Hängt med spanjorer och roliga människor, men i och för sig även tråkiga människor också. Men det har funkat bra.

Just i detta nu läser jag lite kåserier och tänker ÅH jag vill också kunna skriva sådär fängslande att man bara vill läsa mer mer mer men så blev det det här inlägget istället. Äsch då.

Hade en på många sätt magisk fredag som började tidigt med några glas vin till lunchen, något glas till under efter jobbet-jobbet, några fler glas på Bistro Jarl, där jag stod i min nyinköpta skjorta och mina finskor och hetsdrack innan jag sprang till tunnelbanan och vidare till Uppsala. Men man ska fan inte underskatta studenter, speciellt inte såna som har skrivit någon form av tenta märkte jag, herre gud ja på min ära. Jag ville också ha så kul tänkte jag och klev på någon rolig sprit, sen är det lite dimmigt sådär och så vaknade jag på en soffa som jag trodde var någon helt annan stans och tänkte att det var lite märkligt att det var massa tjejer här liksom. Hade tydligen slaggat på toaletten i några timmar, vilket i och för sig (utöver det uppenbara stadiet av tragik) var lite kul eftersom jag varje gång jag gick på toan (det var alltid kö) tänkte att någon dåre lär ju slockna där inne. Äpplet faller inte långt från trädet, nä.

Nästa vecka kommer allt vara som vanligt på jobbet, åh vad trist. Men det är kul med vår, kanske. Lite tror jag men har inte bestämt mig helt. Ska i och för sig på någon form av utbildning också. Är jag verkligen mottaglig för ny information?

c/o Brooklyn

Du är som jag och det är inte bra
men vi kommer alldeles säkert ha
en rolig resa i rasande takt rakt ner

andra behöver sova en natt
för oss räcker det lätt med en kvart
andra behöver fylla på jämt
vi kör på som om inget har hänt
det är ett handikapp att livet, ivern lusten brinner för starkt

huvudvärk och oanvändbar pornografi
sen ångrar vi på instinkt men säger ingenting
och frukosten i glas är vår nya slentrian
först när spriten börjar verka kan vi slappna av
och plötsligt liknar du ett barn
föräldralös precis som jag
och jag blundar när du fotograferar från din säng
och skålar för vår sentimentala syn på sex
men du bara skrattar högt
och säger att du vet vad vi gör fel
vi måste sova ännu mindre
så vi kan leva mycket mer

Är en Djurgårdsvän

Jag har 15, nu 16 publicerade inlägg på den här bloggen och 16 utkast. Dessvärre består majoriteten av en rubrik och ett par stödord. En dålig blandning av saker som jag nu inte riktigt förstår varför jag skulle vilja skriva om och saker som jag inte riktigt förstår vad jag menar. Har ett, vad det ser ut att vara, färdigskrivet inlägg om julen men det känns ju inte så aktuellt nu.

Hittade min digitalkamera för några veckor sen, senaste bilderna var tagna nyårsafton 2010/11. En konstig nyårsafton, men ändå bra. Dryga tre veckor innan allt brakade. Just mamma har jag tänkt mycket på under veckan, och den magnetröntgen av hjärnan som jag gjorde i måndags, och hur liksom förra året artade sig. Ändra fram till att jag en vanlig torsdag vaknade till liv på golvet utan en aning om vad som hänt, vilken dag det var eller ens hur gammal jag var. Efter ett dygn på sjukhus har jag fått göra två återbesök, ett i julas på Karolinska och ett nu på Södersjukhuset. Båda besöken har varit riktigt jobbiga eftersom jag verkligen avskyr sjukhus. Jag tycker det är läskigt och obehagligt. Vet inte riktigt vart det kommer ifrån, har inga direkt traumatiska minnen från sjukhus vad jag kan komma på.

 

Ska få svar på undersökningen om en vecka är det sagt, men gissar att jag kommer få vänta längre än så.

Igår var jag och Johan på fest hos en Djurgårdskamrat. Vi blev ganska snabbt identifierade som Tompas djurgårdsvänner. Vet inte om det berodde på hur vi betedde oss (inte som folk) eller om det var något annat. Jo, det var nog för att vi ”stack ut lite” från övriga sällskapet. Det känns så.

Bank bank bank

Igår gjorde jag magnetröntgen av hjärnan med kontrast. Kan tänka mig att det är jobbigt om man är klaustrofobisk men jag tyckte det var rätt skönt på ett sätt till en början. Mindre skönt, för att inte säga riktigt genomvidrigt, var att sprutan strulade i högerarmen så hon fick sätta den i vänsterhanden istället. Jag hade på mig en slags hjälm med en stor spegel i så att man såg ut hela tiden, enda problemet i det var att jag då såg min hand med den förbannade sprutan och en lång slang i så jag blundade nästintill hela tiden.

Jag låg inne i röret i drygt 45 minuter. I olika etapper så jobbade maskinen och då lät det som fan i olika tonarter, men ljudet verkligen borrade in i huvudet. Det var obligatoriskt att ha på sig hörlurar och lyssna på radio, men när det satte igång att låta hörde man ingenting från radion. Varje gång maskinen satte igång och börja låta så tog det ljudet över allting. Alla tankar koncentrerades till det där bankande ljudet. Allt eftersom kändes det som om det var en varningslampa som lät istället. En varningslampa som skickade ut ångesttankar varje gång den lät. Jag började tänka på mamma och en hel del massa andra saker som är jobbiga och tillslut fick jag verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. Det kändes så löjligt för undersökningen i sig var inte ett dugg jobbig egentligen. Det var nånting med bara vetskapen om att jag överhuvudtaget behövde göra undersökningen, att jag var på ett sjukhus, allting blev bara extremt jobbigt tillslut. Jag tycker sjukhus i sig är riktigt obehagliga. En byggnad full av folk som ska dö, som har dödliga sjukdomar, som hostar och har ont, som ligger och åmar sig i korridorer och utanför salar där man själv knallar runt.

När jag var klar kände jag mig ordentligt omtumlad och var dessutom öm i ena handen och andra armen, det känns som om det bara är jag som får såna smärtor av sprutor. Det är samma efter vaccinationer, jag får liksom svårt att röra armen, verkar inte som om andra har samma problem. Att klä på sig var ett projekt i sig och när jag äntligen tagit mig hem la jag mig direkt på sängen. Flera timmar senare valde jag ändå att åka in till stan för att kolla hockeyn men ja, det gav mig bara mer ångest.

Nu är jag på riktigt dåligt humör, vet inte om det har något med våren att göra också. Jag vill inte göra någonting alls och allting känns trist och grått. Jag känner mig lurad.

Tänkte skriva något långt skit. Men istället:

the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones that never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes ”Awww!”